Min lillgumma har blivit storgumma och börjat i förskoleklass. I tisdags var första dagen och ingen information hade dykt ner i brevlådan eller mailen. Hade hört ryktas att bussen skulle ställas in här men ingen info om detta så vi knatade upp till vägen och väntade. Jodå Bussen dök upp och vi iväg med denna. Efter ett tag ringer gubben; "Det står en taxi här som ska hämta upp gumman då bussen inte längre går". Nähä, vad åker vi med då? Grisbilen? Busschaffisen blev lika förvånad och ringer sin chef. Nejdå, den linjen skulle vara kvar den var bara lite omdragen. Väl på skolan så blev vi kvar till ca 10 då vi skulle iväg på begravning och sen då vi kommer hem ringer A, en mamma från Åbyn och meddelar att Gumman fanns inte med på taxilistan hem. Nähä, hur hade de då tänkt att hon skulle ta sig 4 mil hem? Gå? Tänk om vi lämnat gumman på skolan då vi åkt och haft en barnvakt här hemma som väntade på henne.

Sen får vi höra, också av A, att barnen ska åka buss från Byske till Åbyn när skolan är slut och inte vilken buss som helst utan en E4:abuss. De ska alltså ta sig från skolan till busstationen, välja rätt buss, plinga på rätt ställe och sen gå av på rätt ställe, sen ta sig ÖVER E4:an själva. Vi snackar nu inte 16-åringar utan 6-åringar. Ja, ni läser rätt SEXÅRINGAR. Hur i helvete tänker de på kommunen egentligen? Skicka ett gäng sexåringar själv med en E4:abuss som sen visar sig inte existerar utan de ska behöva vänta i nästan en timma tills bussen går. Den personen som har tagit dessa beslut kan ju aldrig ha varit i Byske eller Åbyn, än mindre ha egna barn! Det slutade med att alla runt Åbyn valde att ha kvar sina barn på fritids idag och INTE ta dem till Byske sen har vi ringt och det var nog inte bara vi som ringde kommunen för att fråga om de var riktigt riktiga i huvet. Det var låååång telefonkö. Till sist ringer de från kommunen och säger att barnen får taxi tillbaka till Åbyn efter skoldagens slut. Tack för det! Då kanske man kan jobba i lite lugn i alla fall. Lugn är man nog aldrig då man har barn, sitter ofta och funderar om allt går bra eller gått bra. Andas ut gör man då man kommer hem och ser henne hemma välbehållen. 

Jag slutar dock aldrig förvånas över vilka nötter det finns i vårat samhälle vars arbete/liv går ut på att skramla kronor och inte tänka på säkerhet eller nått annat. Hade barnen varit tvugna att åka buss hade det bara varit en fråga om NÄR olyckan skulle vara framme och vem skulle då stå till svars för det? Skolan? Kommunen? Föräldrarna?