Jag har funder "lite" på det här med Facebook, man samlar sina vänner gamla som nya, bekanta som obekanta och skriver sina statusuppdateringar. En del intressanta andra totalt ointressanta och sånt som jag helst vill slippa veta även om jag är jättenära vän med personen. En del säger "Nu ska jag vara lite social på Fejjan" men är man verkligen social där bakom skärmen? Visst Fejjan är jättekul på det sättet att man kan samla alla personer som gått genom ens liv på ett eller annat sätt på ett ställe och mobilen slipper på så sätt explodera av alla nummer som man ändå aldrig använder. Men social? Näää... Inte enlig mig. Ingen ögonkontakt, ingen som man kan tyda kropps och ansiktsspåk på, ingen man kan krama om, ingen att skratta och gråta med, ingen att ha kul med och ingen att ge en vänlig klapp på axeln. Eller jo, det skrivna men behöver vi verkligen inte mer?

Jag har några väl utvalda vänner som jag umgås med "facetoface" medan alla fejjan-vänner har den horribla summan av 169 stycken. Det är allt från släkt, gamla elever och gamla klasskompisar som jag inte sett sedan Jesus gick i kortbyxor. Frågan är då om man verkligen behöver alla dessa 169 vänner? Jag skulle nog klara mig utan hälften av dem men alla gamla elever (som är en stor del av summan) känner jag att jag vill ha kvar, jag hjälper de med papper, ord, läxor och bara lyssnar då de vill prata. Jag har många gånger funderat på att stänga ner skiten och aldrig mer återvända, stänga dörren för gott men det där klicket sitter långt inne men under dessa perioder så har min socialisering på Fejjan varit minimal. Jag har endast figurerat i skuggorna och hjälpt "mina" ungdomar. 

Var vill jag då komma med detta? Jag vet allvarligt inte men Fejjan på gott och ont så ska jag nu gå och ringa en gammal jobbarkompis och för en gångs skull höra hennes röst!

Annars då? Jo, jag lever... Jobbar, sover, äter, stickar och tar hand om Gumman. Försöker vara social också lite där mellan...