Jag har inte skrivit på länge här i bloggen, jag har saknat inspiration. Kameran har legat nerpackad hela vintern, orkidéskåpet har jag stängt ner, har knappt stickat något och jag har inte heller gjort något större väsen inne. Nu har dock vårsolen börjat visa sig och dagarna blir längre, jag har fått mer ork och jag har börjat se ljuset i tunneln igen :) Orkidéskåpet har nu intagit formen växhus och förgroning av tomat, chili, peppar, jalapeno, pelargoner, paprika och en del kryddor växer så det knakar där inne.

För att behålla fukten bättre (vilket det här skåpet var vädelöst på) så har vi satt in sålådor. 

Jag har även tänkt beställa lite andra frön och sticklingar som kommer att få husera där inne när dessa är utskolade i svaldrivningen.

Vad som ska göras ute i trädgården i sommar har också börjats planeras. Det blir nog ett "lusthus" i armeringsjärn med blombänk runt om. Får se om det blir ett hallonland också, jag älskar hallon men jaga vildhallon är inte riktigt min grej. Mycket väsen för lite i hinken...

Ett par vantar har jag designat också men mer om de i ett annat inlägg :)

Jag har funder "lite" på det här med Facebook, man samlar sina vänner gamla som nya, bekanta som obekanta och skriver sina statusuppdateringar. En del intressanta andra totalt ointressanta och sånt som jag helst vill slippa veta även om jag är jättenära vän med personen. En del säger "Nu ska jag vara lite social på Fejjan" men är man verkligen social där bakom skärmen? Visst Fejjan är jättekul på det sättet att man kan samla alla personer som gått genom ens liv på ett eller annat sätt på ett ställe och mobilen slipper på så sätt explodera av alla nummer som man ändå aldrig använder. Men social? Näää... Inte enlig mig. Ingen ögonkontakt, ingen som man kan tyda kropps och ansiktsspåk på, ingen man kan krama om, ingen att skratta och gråta med, ingen att ha kul med och ingen att ge en vänlig klapp på axeln. Eller jo, det skrivna men behöver vi verkligen inte mer?

Jag har några väl utvalda vänner som jag umgås med "facetoface" medan alla fejjan-vänner har den horribla summan av 169 stycken. Det är allt från släkt, gamla elever och gamla klasskompisar som jag inte sett sedan Jesus gick i kortbyxor. Frågan är då om man verkligen behöver alla dessa 169 vänner? Jag skulle nog klara mig utan hälften av dem men alla gamla elever (som är en stor del av summan) känner jag att jag vill ha kvar, jag hjälper de med papper, ord, läxor och bara lyssnar då de vill prata. Jag har många gånger funderat på att stänga ner skiten och aldrig mer återvända, stänga dörren för gott men det där klicket sitter långt inne men under dessa perioder så har min socialisering på Fejjan varit minimal. Jag har endast figurerat i skuggorna och hjälpt "mina" ungdomar. 

Var vill jag då komma med detta? Jag vet allvarligt inte men Fejjan på gott och ont så ska jag nu gå och ringa en gammal jobbarkompis och för en gångs skull höra hennes röst!

Annars då? Jo, jag lever... Jobbar, sover, äter, stickar och tar hand om Gumman. Försöker vara social också lite där mellan...

Ibland funderar jag på hur Sveriges höga ryttare tänker. Ska vi ha en levande landsbyggd eller inte? Nu 1/1 2012 händer det grejer, de flesta har väl inte undgått någon då till och med jag hört det. Det jag blir mest förbannad på är detta med bensinen, hur fan ska jag ha råd att jobba?

Blyfri 95 höjs med 19 öre och dieseln höjs med 30 öre, det var väl egentligen inte så oväntat då bensinpriset höjs hela tiden. Till det som gör mig mest förbannad är att grundavdraget för resor på deklarationen höjs till 10 000 kronor! Vilket jävla vansinne! Det är det här avdraget som gör att man ändå har hyffsat råd att pendla minst 8 mil varje dag. Vad min och Gubbens sopparäkning går på idag behöver vi inte prata om här men båda två har minst 3,5 mil till jobbet enkel väg, då soppapriset höjs blir ju inte direkt bensinräkningen billigare heller inte ens om vi helt utesluter nöjesresor vissa helger. 

Att herrarna som sitter på sina höga hästar sparkar på de som redan ligger vet vi ju redan med alla indragningar här och där men hur mycket ska vi tåla? Någonstans måste vi ju säga "stop nu räcker det".

Ska ryttarna få göra så att man inte har råd att jobba och de som verkligen få ett jobb inte har råd att ta ett jobb för tänk; du är arbetslös och lyckas få ett jobb. Problemet är att jobbet är 3 mil bort och inga bussar passar dina arbetstider eller ännu värre det går inga bussar alls. Bil måste köras MEN bensinpris och annat gör att köra bil till jobbet går inte för att du kommer inte ha råd att tanka varken första månaden eller senare. Hur göra då?

Visst jag har fått stå mitt kast med att bo landet med att jag inte kan göra vissa saker som finns inne i stan men jag ska väl ändå inte få "lida" dubbelt? 

I morgon är sista dagen på 2011, var har tiden tagit vägen? Det var ju igår jag började på nya jobbet...   Någon nyårskrönika blir det nog inte på bloggen i år eller ja, kanske, vi får se... Det har ju varit lite ont om bilder sista tiden och de jag lägger ut nu är sedan i höstas. Av någon anledning har jag inte tagit mig ut med cameran i höst/vinter. Den otroligt långa och regniga hösten har nog bidragit till bristande inspiration. Älven är fortfarande öppen(!) och det hör inte till vanligheterna. 

Jag har däremot fått tänka igenom mina orkidéer några gånger då min tid inte har räckt till och efter många om och men beslutade jag mig för att tömma skåpet och rensa ut i mina fönster. Det blev en hel del som jag inte ville ha kvar och S hade första tjing i godispåsen då han gett mig mycket från sin godispåse. De som blev kvar sen blev jag av med på ett par timmar sen jag lagt ut dem på orkidésidan jag är med i. Skåpet ska dock stå kvar då Gubben ska odla chili och peppar i det under vintern. Den enes död den andres bröd...
När jag plockade i skåpet blev jag imponerad över rottillväxten på min Lc. Tropical Pointer, den satt liksom fast i lecabadet och sen när jag äntligen fått upp den så förstår jag varför.

Jag fick slakta krukan för att få ut alla rötter hela och den nya krukan har inte bara ett nummer större.

I vardagsrumsfönstret har jag köpt (mot förmodan) en ickeorkidé som får lysa upp lite i mörkret.

Jag älskar Azaleor men har haft svårt att få dem att överleva, denna har dock behållit både blommor och blad och lever än :) Tror krukan med lecakulor och konstant fukt har gjort sitt.

Igår kväll började det toksnöa, lätt pudrig snö och det får det komma i massor av för det är som inga problem att köra i. Problemet var att när jag vaknade i morse hade det inte kommit 1,5 dm pudersnö utan tung blötsnö, det hade blivit plus under natten... Jaja, bara göra ett försök. Infarten gjorde bara den att jag höll på att ge upp ett par gånger. I älvsbacken ankrade jag några gånger men det var inte så oväntat, där brukar de flesta bilar få problem det var de resterande 350 metrarna som jag svor mig blå på men till sist så var jag ute. Vägen var plogad! Tjoho! Det hör inte till vanligheterna. Dock varade bara lyckan i ca 1 mil sen var det som att plogbilen gått upp i rök. Till råka på allt så började lapphandskarna gå över i regn. Kuskade vidare, det gick inte fort men framåt och snart började det hällregna. Väl vid dagis fick jag höra att det var ett smärre kaos på E4:an och där skulle jag nu köra i ca 4 mil. Pust... Jag gav det en chans för efter ca 1 km finns en vändplats och jag tänkte utnyttja den om det var för överjävligt. E4:an var inte bra någonstans, spårig, moddig, blöt, saltad och halkig på sina ställen. Fort gick det inte, runt 70 och då det blir tvåfiligt så passar en timmerbilsjävlachaufför att köra om mig. Jag och lilla bilen blir formligen dränkta i vägslask = stå på hejdaren då inte torkarna hann med att torka bort. Kom fram till jobbet till slut och hela jag var helt slut... Resan började 06.30 och slutade 8.10 En och en halv timma för ca 6 mil, helt jävla otroligt. Nu vet jag dock att bilen kan forsera 1,5 dm tung blötsnö, ta sig fram i slaskiga, spåriga, halkiga och överjävliga väglag. Jag är fortfarande nöjd med min lilla KA :)

Igår kväll kom snöstormen och i morse då vi klev upp var världen alldeles vit och snöstormen rasade vidare. Jag tror någon där uppe mådde mindre bra för vid 15 hade vi fått över tre decimeter snö. Våran arbetsuppgift idag har gått ut på att skotta, skotta och skotta igen. Skotta bron, skotta fram dörrar och jag har nu hittat en negativ sak med min nya plutt. Den blir översnöad tokfort och man får leta den i en driva snö. Nu står den fint parkerad i höliret. Gubben har suttit i traktorn och jag har hållit i spaden. Jag lär ha lite träningsvärk i morgon men  vi måste dock skotta vidare då det fortfarande vräker ner ute. Dagar som denna önskar jag mig ett hus i Spanien under vintern men samtidigt tror jag att jag skulle sakna vintrarna här uppe om jag inte hade dom för de är ju ändå på nått sätt speciella...