Dock inte jag, eller ja, lite mörkrädd är jag faktiskt men mest i stan. Jag har ingen aning om vad det är för dåre jag möter bakom nästa hörn, i skogen möter jag förmodligen något som är lika rädd för mig som jag är för den...

Till saken:

Slutade tidigt (läs tidigare än 17) idag och hämtade Gumman, gjorde crepés till middag och sen gick vi ut i snålblåsten. Skulle plocka lite blad och grejjer för lektioner i morgon och Gumman hakade självklart på, skogen är kul eller brukar vara rättare sagt. Mörkret gjorde sitt intåg och hon höll sig närmare och närmare mig, ville till och med hålla handen och frågade hela tiden om vad som lät då det blåste. Hur sjutton ska jag veta det? Efter några igelminuter frågar hon om det finns spöken i skogen, njää blev mitt svar och tittar mig snabbt omkring. Fortsatte leta efter mina lektionsgrejjer och frågan dök upp igen, finns det spöken i skogen? Näää försöker jag intala både mig själv och henne... Kastade in handuken och gick tillbaka hem för att plocka det sista runt huset. Gubben konstaterar att en huvudsäkring har gått (han är i garaget) Gumman går in och likaså jag för att hämta ficklampan. Ber Gumman vänta inne medan jag går ut och byter säkring, hinner bara öppna skåpet så har jag en igel på benet igen utan skor och kläder. Det lös ändå inne, allt var inte dött...

Då vi nattat henne och jag släcker i hennes rum så säger hon att jag ska lämna dörren på glänt men inte så mycket att spökena tar sig in.

Stackars liten, det ska inte vara lätt att vara mörkrädd på landet där det inte uppfunnits gatlysen än och jag undrar vem som berättat om spöken för henne.

P, det är väl inte du?