Nu när jag har landat i att Nadja är borta, ingen att snubbla över, inget gnällprat runt fötterna, inget hår på golvet och inga keliga puffar då hon ville ha lite kärlek så ska jag ge en kort redogörelse över vad som hände.

Måndag kväll så började hennes vänstra bakben att svullna upp och hon såg allmänt deppig ut, vi kom fram till efter mycket överläggande att vi avvaktar till morgonen då humlor och getingar kan ge ganska häftiga svullnader som lägger sig efter ett par timmar. Tisdag morgon när vi kom ner så såg bakbenet ännu värre ut, ordentligt svullet från hasen och neråt, en förmodad infektion i benet. Konstaterar även att hon är svullen på insidan av låret på samma ben och börjar kolla in ordentligt där, då har hon under natten blivit blåmärkessvart på buken och hård...

Det kändes väldigt fel att börja behandla en 15 år gammal hund som hatar veterinärer och åka bil så det blev ett snabbt beslut om att hennes tid med oss här var över och att hundhimmlen väntade på henne. 15 år är mycket för en hund och det sista jag ville var att hon skulle lida, så egoistisk är jag inte även om det känns tomt efter min vän och det var ett tufft beslut att ta men det känns ändå bra på något sätt. Hon fick en bra pension här på landet, där inget koppeltvång finns, hon fick komma och gå som hon ville och göra nästan vad hon ville.

En sån pension skulle jag också vilja ha...

Hon var en hund med mycket personlighet, visste vad hon ville och om hon inte ville lyssna så var det som att hon skyllde på sin ålder, "En gammal dam som jag behöver minsann inte lyssna på ditt tjat" Råkade jag missa hennes mattid med två minuter så satt hon och tokgnällde tills mat serverades. Det var ett sånt gnäll som gjorde en vansinnig och det gick verkligen inte ignorera. Samtidigt som hon var "damig" och "petig" så var hon en väldigt klok hund som hade koll på det mesta. Vi visste att P var på intågande långt innan vi hörde hans bil själva, när mamma o H kom och var de höll hus, Nadja var även där Gumman var och höll koll. Hur sjutton ska vi nu veta när folk kommer och var de håller hus? Vem ska nu tappa allt hår på golvet så man får dammsuga konstant? Vem ska nu riva ut soporna på bron som för att säga "den här ska inte stå här"? Vem ska man snubbla över i köket och vem ska ligga i vägen för vedspisen då man ska lägga in ved?

Hon kunde konsten att irritera men ändå så oerhört älskad och saknad.

Min gamla trotjänare sen 15 år tillbaka har nu fått vandra vidare till hundhimlen efter ett hastigt insjuknande. Huset är tomt och saknaden är stor.

Vi njuter av sommarlovet och egentligen händer det inte så mycket men ändå händer det massor. Gumman fick en studsmatta av mormor förra helgen så hela denna vecka har hon mer eller mindre bott i denna studsmatta och efter en hel dag i mattan blir man trötter. Pappa också trötter men dock av andra orsaker, förkylning som äntligen bröt ut.

Igår (midsommarafton) var vi hemma och mamma, H och svärmor var här. Vi grillade oxfilé, den smälte i munnen och självklart åt man alldeles för mycket. Det var inte paltkoma utan köttkoma. Idag kommer mina bonussyskon på middag, ska bli riktigt trevligt.

Sen har värmen ÄNTLIGEN kommit, jag njuter av varje sekund även om jag gärna söker mig till skuggan då det blir som varmast, må vintern aldrig hitta tillbaka. Vintermänniska som jag är/var så har jag nog ändrat uppfattning efter denna vargavinter, det blev för mycket.

Nu ska jag återgå till solen ute, kanske ta ett spadtag eller två i någon pallkrage, vi får se vad jag ids göra.

Ha en fortsatt trevlig midsommarhelg!

I fredags kom P och S hit, vi grillade lamm. Medan killarna bastade sig röda (eller var det pilsnern som gjorde det?) så passade jag och P på att rekonda våra naglar. Blev en sen kväll men bara upp och skutta med pigga(?) barn. Efter frukost lämnade vi karlar och barn hemma, drog till Piteå för att köpa nya vindbyxor till mig. Mina är jättekaputt och jag hade schanghajjat Gubbens som han gärna ville ha tillbaka. Blev även en blus från HM och lite annat smått och gott. När vi kom hem stod två ilskna bin vid kolgrillen och försökte tända den i spöregn. Väldigt lyckat, med en grillflytt till gamla höliret fick de fart på eländet sen var det bara vänta, vänta och vänta igen på maten. Jag tillhör den kategorin av människor som blir mindre glad av att vara hungrig och utan mat så min "argrynka" mellan ögonen var nog ganska tydlig innan maten kom på bordet. Att det regnat hela dagen gjorde nog inte saken bättre...

Idag regnar det också och jag som hade tänkt sätta ihop studsmattan Gumman fått av  mormor men det är nog bara vänta tills det slutar regna. Vi får hitta på något annat roligt inne i stället. Borde dammsuga också då hunden löser tonvis med päls igen...

med att ha trasig bil, det innebär att det är Gubben som handlar på vägen hem från jobbet. Jag slipper eländet med att packa unge, åka i värmen, packa ur unge, slåss med unge på ica (hon är egentligen snäll på där) vänta ihjäl sig vid kassan, packa 10 ton varor (vi veckohandlar) packa unge och åka hem i varm bil. Nu kan jag och Gumman istället fortsätta njuta ute. Rätt så skönt faktiskt.

Har däremot fått en djävulusisk hosta, jag hostar så jag nästan tappar luften. Det irriterar som fan i halsen. Blir en stadig wiskey i kväll, tror Gubben har någon tjärflaska i sin gömma. Smakar urgaburga därmot och jag har ingen aning om det hjälper men rykten säger att det fungerar eller är det bara en ursäkt att få ta en virre? Vi får väl se vad som händer.

Skulle en sväng in till stan idag och moster skulle hänga på. Avgasröret på Renån har låtit lite illa ett par dagar men både jag och Gubben trodde det skulle hålla resan, så farligt lät det inte. Hämtade upp moster och bilen låter ännu sämre då jag viker ut på vägen förbi Assi (eller Smurfit Kappa som det heter idag) och vid deras infart (Assis alltså) så lät det klonk och främre delen av avgasröret rasade i backen. Panikbroms och ut för att titta, insåg rätt snabbt att åka framåt var dömt att misslyckas då första spricka i asfalten skulle slita lös hela systemet. Vad gör man nu då? Jo, man lägger i backen och backar hela vägen tillbaka till moster för att lämna bilen där. Det var första gången den vägen har varit så vältrafikerad... sen inne på bostadsområdet ville jag helst bara sjunka genom golvet på bilen och försvinna ner i asfalten. Usch så pinsamt, bilen lät som en ferarribil och sen komma backandes på det. Tog mosters bil till stan.

Mosters grannes son najjade sen fast systemet med ståltråd så att jag skulle ta mig hem, kändes inte så lockande att köra fyra mil baklänges. Jag tog mig hela vägen hem och nu står bilen (igen) uppallad i garaget för lagning.