Nu när jag har landat i att Nadja är borta, ingen att snubbla över, inget gnällprat runt fötterna, inget hår på golvet och inga keliga puffar då hon ville ha lite kärlek så ska jag ge en kort redogörelse över vad som hände.

Måndag kväll så började hennes vänstra bakben att svullna upp och hon såg allmänt deppig ut, vi kom fram till efter mycket överläggande att vi avvaktar till morgonen då humlor och getingar kan ge ganska häftiga svullnader som lägger sig efter ett par timmar. Tisdag morgon när vi kom ner så såg bakbenet ännu värre ut, ordentligt svullet från hasen och neråt, en förmodad infektion i benet. Konstaterar även att hon är svullen på insidan av låret på samma ben och börjar kolla in ordentligt där, då har hon under natten blivit blåmärkessvart på buken och hård...

Det kändes väldigt fel att börja behandla en 15 år gammal hund som hatar veterinärer och åka bil så det blev ett snabbt beslut om att hennes tid med oss här var över och att hundhimmlen väntade på henne. 15 år är mycket för en hund och det sista jag ville var att hon skulle lida, så egoistisk är jag inte även om det känns tomt efter min vän och det var ett tufft beslut att ta men det känns ändå bra på något sätt. Hon fick en bra pension här på landet, där inget koppeltvång finns, hon fick komma och gå som hon ville och göra nästan vad hon ville.

En sån pension skulle jag också vilja ha...

Hon var en hund med mycket personlighet, visste vad hon ville och om hon inte ville lyssna så var det som att hon skyllde på sin ålder, "En gammal dam som jag behöver minsann inte lyssna på ditt tjat" Råkade jag missa hennes mattid med två minuter så satt hon och tokgnällde tills mat serverades. Det var ett sånt gnäll som gjorde en vansinnig och det gick verkligen inte ignorera. Samtidigt som hon var "damig" och "petig" så var hon en väldigt klok hund som hade koll på det mesta. Vi visste att P var på intågande långt innan vi hörde hans bil själva, när mamma o H kom och var de höll hus, Nadja var även där Gumman var och höll koll. Hur sjutton ska vi nu veta när folk kommer och var de håller hus? Vem ska nu tappa allt hår på golvet så man får dammsuga konstant? Vem ska nu riva ut soporna på bron som för att säga "den här ska inte stå här"? Vem ska man snubbla över i köket och vem ska ligga i vägen för vedspisen då man ska lägga in ved?

Hon kunde konsten att irritera men ändå så oerhört älskad och saknad.